Är västgötaspetsen en lantras? - och vad spelar det i så fall för roll?

Definitionen av vad som är en lantras är inte helt självklar eller entydig men här är några varianter:
”En lantras kan definieras som en population som levt tillräckligt länge i ett område för att ha hunnit anpassa sig till områdets olika förhållanden. Detta beroende av och anpassning till hemområdet, ”torvan”, är lantrasens främsta egenskap.” (Hallander, 1998)

”en population av ett husdjursslag som parar sig naturligt även om valet av hane och hona styrs av människan. Rasen skall ha funnits tillräckligt lång tid i ett område för att djuren skall ha hunnit anpassa sig till sin miljö.” (Hallander, 1998)

"Lantras är en husdjursras som ursprungligen kommer från ett begränsat område och som där funnits så pass länge att den till stora delar anpassat sig genetiskt till den lokala miljön genom naturligt urval." Wikipedia

Några kriterier är svävande i sin definition. T ex; hur lång tid är ”tillräckligt lång tid” och hur stort är ett ”område”?

Lamm från vår egen genbanksbesättning av värmlandsfår

Lantraser finns inom flera av våra husdjursarter som t ex gris, ko, anka höns, kanin, häst, get och får där undertecknad har många års erfarenhet av värmlandsfår som tillhör allmogefåren. Gemensamt för de olika raserna inom lantraserna är att deras genetiska uppsättning för olika specifika egenskaper har anpassats under lång tid och i samspel med den omgivande miljön. Deras ofta tuffa levnadsbetingelser har gjort dem härdigare mot sjukdomar, till bra fodersökare på karga marker, med lätta födslar och goda modersegenskaper.

Sverige har skrivit under FN-konventionen om biologisk mångfald. Här ingår allt levande, deras gener och miljöer och således också äldre typer av husdjursraser. Varje land har sina egna husdjursresurser och är ansvariga för att bevara dessa.

Dessa lantraser hålls i vad man kallar "levande genbank", vilket i praktiken betyder att de är renrasiga och att de stambokförs. I en genbank för man en sluten stambok över en grupp djur vars gener och egenskaper ska bevaras. Arbetet med slutna stamböcker inom lantraserna motsvarar den registerhållning och upprättande av stamtavlor som SKK gör för hund, vilket i princip innebär att inga nya djur förs in utifrån. I undantagsfall kan dock stamboken öppnas, efter noggrant övervägande av de avelsansvariga.
Lantrasdjuren lever alltså till största delen på mindre gårder och sköts i det dagliga livet som vilka andra lantbruksdjur som helst. Även på olika djurparker och friluftsmuseer, som exempelvis Nordens Ark i Bohuslän, Borås Djurpark och Fredriksdalsparken i Helsingborg, hålls flera av de svenska lantraserna i bevarandeprogram.

Lantraserna i genbanken ska bevaras med så stor variation som möjligt. Inga ensidiga avelsmål i förädlingssyfte för speciella produktionsegenskaper eller standardiserat utseende får förekomma inom bevarandearbetet. Avelsurvalet baseras i stället på inre egenskaper som klimathärdighet, motståndskraft mot sjukdomar, bra föräldraegenskaper, lynne och rimlig produktivitet.

Några riktlinjer i avel med genbanksdjur:
1) Använd, om möjligt, lika många hanar som honor
2) Para aldrig nära släktingar
3) Använd så många praktiskt fungerande individer som möjligt
4) Undvik att upprepa samma kombination flera gånger
5) Tillämpa endast naturliga parningar
6) Låt minst 50% av varje generation gå vidare i avel.

Ok, då går vi över till västgötaspetsen...

Västgötaspetsens ursprung

Hundskelett från Falbygdens Museum
Hundskelett av spetstyp från Falbygdens Museum

Västgötaspetsen har sannolikt ett gemensamt ursprung med övriga nordiska spetsar i stenålderns torvhundar.
Skandinaviens äldsta hundfynd hittades i trakterna kring Hornborgasjön i Västergötland. Fyndet är 9 000 år gammalt och av spetshundstyp. Skelettet finns på Falbygdens museum i Falköping.

På 1960-talet hittades i Gamla Lödöse Västergötland, skelettdelar av en kortbent, kondrodystrofisk spets i en grav från 1060-talet. Benen är snarlika benen hos dagen västgötaspets.

Forskning (Klütsch 2011) har visat att västgötaspetsen, till skillnad från flera andra nordiska spetsar, saknar varg-DNA och anses inte har korsats med varg under åtminstone de senaste 500 åren.
Nordlska spetsar kan delas in i tre sektioner 1, Nordliga slädhundsspetsar (polarhundar). 2. Nordliga jaktspetsar och 3. Nordliga gårdsspetsar och vallande spetsar, där vi hittar tre renvallare: svensk lapphund, finsk lapphund och lapsk vallhund. två fårvallare; norsk buhund och isländsk fårhund och den enda boskapsvallaren nämligen vår egen västgötaspets.
Traditionellt har alla dessa varit allsidiga hundar som uppfyllt olika behov, inte bara som vallhundar utan också som gårds- och vakthundar.

1940-talets inventering

Greve Björn von Rosen hade i sin ungdom, på 1920-talet, vid ett besök hos sin skolkamrat på Bjertorp Västergötland, stött på små kortbenta, spetsörade hundar som ofta sprang bredvid förbipasserande hästlass. Hundarna liknade inte någon annan ras som von Rosen sett. När han senare i livet arbetade med jämthundens rasbildning drog han sig till minnes den lilla spetsen från Västergötland.

1942 satte von Rosen in en annons i Skaraborgs länstidning där han efterlyste vad han kallade ”stubbsvansade västgötaspetsar”.

Vallhundsägare!
Den gamla västgötaspetsen – den i Västergötland fordon vanliga lågbenta vallhunden med stubbsvans – håller på att dö ut. För genomförandet av en undersökning rörande våra gamla spetshundstyper vore undertecknad tacksam för meddelanden om var i länet olika spetsar eventuellt kan finnas kvar.
Björn von Rosen, Gnesta

Folkskolläraren och senare rektorn vid Vara Folkhögskola, Karl-Gustaf Zetterstén, hade själv lagt märke till de små spetshundarna i trakten. Zetterstén såg annonsen och frågade sina elever om de sett sådana hundar på sistone. Några av eleverna berättade att de hade en sådan hund hemma och även kände till flera andra hundar av samma typ.

Zetterstén fotograferade några hundar och skickade bilderna till von Rosen som svarade att de verkade ha samma syn på hundtypen. Detta var starten på ett samarbete för att få rasen erkänd.

Det mesta av det praktiska arbetet med att spåra upp hundar och sedan avla på dessa gjordes av Karl-Gustaf Zetterstén. 23 hundar, som bedömdes duga som avelsdjur, hittades under 1940-talet, 4 hanhundar och 19 tikar. I dagens stamtavlor finns 3 hanhundar och 10 tikar kvar som utgör rasens ”founders” (grundare).

Mopsen - En av västgötaspetsens "founders"
Mopsen - En av västgötaspetsens "founders"

Zetterstén och von Rosen brevväxlar flitigt under många år. I sitt första brev (daterat 17 april 1942) till von Rosen skriver Zetterstén att han i trakten funnit en annan spetsart, med lång svans, som var vanligare än den av von Rosen sökta med stubbsvans. Även denna var en förstklassig vallhund. Zetterstén beskriver den som betydligt mindre än gråhunden och den som han sett ”lapparna” använda som vallhund.

I senare brev skriver han vidare ”[…] och framför allt därför att det tydligen finns en verklig stam av dylika hundar i Jungs socken […] När jag gjort mina undersökningar av denna typ, har jag funnit att det här i trakten tydligen ännu är ganska gott om någotsånär renrasiga exemplar av den där lilla typen med vanlig spetssvans. Även detta glädjande!”

Det verkar inte som om Zetterstén eller von Rosen tänkt tanken att både den långsvansade och den stubbsvansade vallhunden egentligen var samma ras, men det är ju inte ett alltför långsökt antagande att så är fallet. I sitt fortsatta arbete med rasen togs helt enkelt de långsvansade valparna som föddes bort och ansågs inte rastypiska. Man visste inte bättre då.

Lantras?

Att västgötaspetsen funnits länge i Västergötland är utom allt tvivel. Det framgår också tydligt från olika källor att bönderna verkligen var i stort behov av den lilla gårds- och vallhunden som oftast fick bo i ladugården. Anpassningen till miljön skedde naturligt genom att de valpar som skötte sitt jobb bäst fick växa upp och stanna på gården eller såldes/gavs bort till andra bönder för att senare vid vuxen ålder också bli förälder till nästa generation.
Så, ja, västgötaspetsen är definitivt en lantras!

Skillnaden i avelsstrategi hos en ”vanlig” ras och hos en lantras

Avelsstrategin i merparten av de ”vanliga” hundraserna (det som också kallas standardraser) är oftast att sträva mot en idealbild som i detalj är beskriven i rasstandarden, genom att medvetet förändra en eller flera egenskaper i den genetiska sammansättningen.
När det gäller lantraser beskriver man istället hela spektrat av de egenskaper som rasen har och som då ska bevaras i avelsarbetet. Det finns alltså ingen vilja att förbättra vissa produktionesegenskaper eller att förädla och likrikta utseendet mot en idealbild.

Samtidigt innebär bevarandearbetet hos lantraser inte en rekonstruktion av något som en gång i tiden funnits utan i stället bevarande av något som finns kvar. Bevarande genom populationsgenetiska metoder innebär, när det gäller en lantras, att man med aveln vill bibehålla de egenskaper som för rasen är unika, samt att bibehålla en tillräckligt stor genetisk variation.

I en ras som västgötaspetsen hotar selektering som i huvudsak baseras på en exteriör idealbild, beskriven i en rasstandard, att rensa bort andra viktiga genetiska resurser. Vallningsförmågan är en sådan egenskap som lätt skulle kunna försvinna om den inte tas i beaktande vid val av föräldradjur.

Idag kanske inte vallningsegenskaperna behövs på samma sätt som i gamla dagars jordbruk, men vem vet vad som händer i framtiden? Kanske kommer vi om några generationer återigen behöva en kortbent, kvicktänkt och envis liten hund som vallar ut korna på betet på morgonen och hem på kvällen, som håller koll på allt som händer och sker på gården och som varnar när okända besökare närmar sig.

Alla Tiders Fridolf Filur vallar
Alla Tiders Fridolf Filur vallar

Så ja, det spelar stor roll för den fortsatta aveln av västgötaspetsen om den räknas som lantras eller ej.

Avelskommittén hos SKV har i en skrivelse till den arbetsgrupp inom Jordbruksverket som jobbar med att ta fram den nya bevarandeplanen inför nästa programperiod inom landsbygdsprogrammet (kopplat
till EU), föreslagit att västgötaspetsen ska klassas som en lantras.

Även om Jordbruksverket inte kommer att kategorisera västgötaspetsen som lantras så har Sverige som land påtagit sig ansvaret för att bevara sina inhemska raser genom att underteckna FN-konventionen om Biologiskt mångfald i Rio 1992.

Det är min fasta övertygelse att vi som vill vara en del av framtiden med den enda nötvallande nordiska spetsen, bör tänka på våra hundar som levande genbanker och planera avelsarbetet med den utgångspunkten.

//Gunnel Sandquist

Källor:
Boken om västgötaspets, Jenny Pleym 2017
Svenska Lantraser, Håkan Hallander 1989
Lantraser i genbank, Jordbruksverket
Bevarande av de svenska lantraserna, populationsgenetiska och molekylärgenetiska metoder, Sandra Magnusson SLU
Bevarandegenetisk analys för den svenska lantrasen Västgötaspets, Mija Jansson 2015
lantrasforum.se
fao.org

Artikel publicerad i tidningen Västgötaspetsen nr 2 - 2018

Do NOT follow this link or you will be banned from the site!